Årets europeiska spindel 2009
Triangelspindeln – Hyptiotes paradoxus (C.L. Koch 1843)
Så gott som alla är bekanta med korsspindelns typiska hjulformade spindelnät. Välkänt är också att genom årmiljonernas evolution har märkliga former, beteenden och andra egenskaper utvecklats. Hos Årets spindel 2009 har det klassiska hjulformade nätet blivit förändrat till ett genialiskt och förminskat fångstredskap.
Årets spindel triangelspindeln, Hyptiotes paradoxus, är en tämligen småvuxen spindel, bara 3-6 mm lång. Den är vackert skyddsfärgad så att den är svår att se. Färgen kan vara ljusgrå, orange eller brunaktigt mörk, oftast med ett ljusare mönster som består av delvis fjädergrenade hår. Den lever gömd bland torra kvistar i barrskogar, i Sverige oftast under de gröna barrförsedda grenarna hos gran. Den är även känd från tall och idegran. Spindeln är märkbart satt, med korta kraftiga ben och kropp. Bakkroppen har formen av en upphöjd triangel.
Nätet är triangelformat och är det som gett spindeln dess namn. När man går genom en skog där triangelspindeln finns kan solens strålar ibland avslöja det ca 20 cm långa nätet. Det liknar ett hjulnät som blivit av med det mesta av trådarna och bara har en liten tårtbit kvar. Som helhet ser det ut som en sidentriangel när ljuset faller på rätt sätt, annars kan nätet vara nästan hopplöst att få syn på. Nätet består av endast fyra radiära trådar och av de däremellan gående fångsttrådarna (se bild). Hela nätet består av bara tre sektioner. Det hålls på plats av stödtrådar på den breda sidan och med en signaltråd åt andra hållet. Triangelspindeln håller med sina ben i signaltråden och därmed nätet. Kan ni se spindeln på bilden med nätet? Bakåt, åt andra hållet, sitter en tråd mellan spindelns bakkropp och ett fäste på en gren. Hyptiotes bildar på det sättet en levande och spänd del av signaltråden. Om en insekt landar mot nätets fångsttrådar så låter spindeln direkt nätet slå ihop genom att förlänga fästtråden bakåt. När tråden förlängs minskar spänningen i nätet och fångsttrådarna ramlar över bytet som blir effektivt snarat. Sen är det bara för spindeln att göra sig klar för att suga ut bytesdjuret.
Den som har spindelfobi kan kanske känna sig lättad över att träffa på triangelspindeln som liksom övriga spindlar av familjen krusnätspindlar, Uloboridae, helt saknar gift. I Sverige har vi en art till som tillhör familjen, den i växthus ofta hittade tofsspindeln, Uloborus plumipes. Deras giftkörtlar har under evolutionen blivit bortreducerade. Bytet blir ihoprullat till ett litet runt paket där bytet inte kan röra sig. På paketet avges en vätska med enzymer från spindeln. Som alla spindlar kan triangelspindeln bara suga i sig vätska. Bytet som löses upp av enzymerna, börjar sugas ut, mer eller mindre levande.
En annan ovanlig egenskap som triangelspindeln har gemensamt med ett femtiotal andra spindelarter i Europa är s. k. cribellata trådar. Spinnkörtlarna hos dessa spindlar är annorlunda. Hos de flesta spindlar finns tre par spinnkörtlar längst bak på bakkroppen. På spinnkörtlarna finns många spinnvårtor ur vilka spinntrådarna kommer ut. Dessa har också de cribellata spindlarna, men förutom detta har de även en platta, kallad cribellum, som sitter framför spinnvårtorna. Den har med största sannolikhet utvecklats ur ett fjärde par spinnkörtlar som man hittar hos tidiga, nu till största delen utdöda, spindlar. På cribellum bildas, ur en mängd mycket tunna spinnvårtor, massvis med fina trådar. Dessa kammas ut till ulliknande trådar av en kamliknande bildning på bakbenen som kallas calamistrum. Dessa trådar har en oerhörd fästförmåga. De är fyra gånger så vidhäftande jämfört med korsspindelns limtrådar i deras hjulnät. De fastnar till och med på naglar. Dessutom har de cribellata trådarna den fördelen att de inte behöver göras om var och varannan dag utan fungerar bra under mycket lång tid. En nackdel är att de är känsliga för regndroppar.
En annan anatomisk absurditet hos triangelspindeln bör nämnas. Hanspindlar av alla de slag saknar penis och överför sperman istället via sina boxhandskliknande palper som sitter på huvudet som ett par korta armar. Hanarnas palper är hos de flesta spindelhanar någorlunda små. Hos triangelspindeln är det stora, nästan lika stora som spindelns framkropp.
Trots alla dessa märkvärdigheter är triangelspindeln ingen ovanlig spindel. I Sverige finns den på många lite solvarma platser i södra Sverige, i Götaland och Svealand. Den finns i hela Danmark, i Norge och Finland dock bara i de sydligaste delarna. Söderut finns den i Västeuropa, Centraleuropa och österut till Mellersta Östern. I varmare delar av Medelhavsområdet ersätts den av en närstående art. Den är vuxen på sensommaren och hösten, från juli till oktober.
Triangelspindelns släktnamn Hyptiotes betyder den som ligger på rygg, den vilande, vilket kan passa för denna spindel som inte verkar behöva anstränga sig för att hålla trådarna och normalt håller sig väldigt stilla. Artnamnet paradoxus betyder den märkliga eller paradoxa och anspelar på dess udda utseende och beteende.
Utöver namnet triangelspindel har flera personer har kallat den trekantspindel. En av de som kallat den trekantspindel, sa vid ett tillfälle att triangelspindel kan den ju inte heta då triangel är ett musikinstrument. Namnet trekantspindel är dock i 2000-talets Sverige inte så lämpligt då de flesta tänker sig en spindel som har ett för spindlar ovanligt sexualliv, vilket inte är fallet. Endast en hane och hona parar sig med varandra åt gången.
Visst får man lust att iaktta och lära sig mer om denna märkliga spindel. Om man väl har hittat den uppe under grangrenarna kan man glädja sig en stund med att titta på detta under och kanske bjuda den på en liten mygga eller annan insekt.
Peter Jäger & Lars J. Jonsson
