Merimanga e Vitit 2018

Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758) Merimanga e koteceve, Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758), i përket familjes Theridiidae. Në mbarë botën, kjo familje ka 2,487 lloje, nga të cilat 228 jetojnë në Evropë. Gjinia Steatoda përfaqësohet nga 13 lloje në Evropë, 4 prej të cilave gjenden edhe në Shqipëri. Merimanga e koteceve është e pranishme në të gjitha shtetet Evropiane. Shpërndarja e saj vertikale është e gjerë pasi gjendet nga ultësirat në nivelin e detit deri në 2000 m në Alpe. Si një merimangë rrjet-ndërtuese, ky lloj gjendet më shumë në ose mbi ndërtesa, për shembull në të çarat e dritares. S. bipunctata i përket llojeve më pak përzgjedhëse dhe mundet madje të mbijetojë edhe në dhoma mjaftueshmërisht të thata. Sikurse e nënkupton edhe emri, kotecet përbëjnë gjithashtu një habitat shumë të përshtatshëm për to. Sidoqoftë, ato ndodhen edhe në mjediset e jashtme, më shumë në kopshte, shkurre dhe mure – veçanërisht nën trungjet e pemëve – në të çarat e shkëmbinjve ose nën gurë. Merimanga e koteceve është një lloj shumë i zakonshëm në këto habitate, prandaj dhe ky lloj nuk listohet si i rrezikuar. Gjatësia e trupit është 4.5–7 mm tek femrat dhe 4–5.5 mm tek meshkujt. Trupi duket shumë i yndyrshëm dhe me shkëlqim, dhe veçanërisht abdomeni lehtësisht i sheshtë. Për këtë arsye ky lloj quhet në disa shtete edhe “Merimangë yndyrore”. Ngjyra bazë e cefalotoraksit është kafe në pothuajse e zezë, ndërsa abdomeni është në përgjithësi kafe e lehtë në kafe e errët ose e zezë drejt pjesëve anësore. Një shirit i ndritshëm pak a shumë i dallueshëm përshkon mesin e abdomenit, po ashtu edhe një bandë e gjerë e zbehtë përshkon pjesën e përparme. Zakonisht në abdomen mund të shihen katër pika të vogla të errëta (këto tregojnë pikat ku muskujt lidhen në brendësi të trupit). Këmbët janë me ngjyrë të kuqe-në kafe dhe me unaza të errëta. Merimanga e koteceve ndërtojnë një rrjetë tredimensionale – zakonisht në cepa ose qoshe – me një fletë fijesh pak a shumë të trashë që mban fijet vertikale që ngrihen lart dhe fijet e tjerë shkojnë jashtë në pjesën anësore. Fijet kapëse drejtohen në pjesën e poshtme, dhe janë të pajisura me pikëza të ngjitshme, të vendosura në fund të fillit. Kur preja bie në rrjetë, atëherë filli shkëputet dhe merimanga del me shpejtësi nga streha e saj; e cila është zakonisht një e çarë afër rrjetës. S. bipunctata mund të ketë pre jo vetëm insekte të vogla por madje edhe merimanga të mëdhaja sikurse është merimanga e shtëpisë. S.bipunctata mund të gjendet gjatë gjithë vitit, edhe pse vetëm meshkujt hasen zakonisht gjatë periudhës së çiftëzimit nga Qershori në Tetor. Gjatë çiftëzimit meshkujt bëjnë një zhurmë si cicërimë, që prodhohet nga organi stridulator i ndodhur në pjesën e pasme të cefalotoraksit gjatë fërkimit me pjesën e përparme të abdomenit. Në këtë mënyrë femra joshet të dalë jashtë strehës së saj për çiftëzim, i cili zakonisht ndodh në vjeshtë por ndonjëherë mund të ndodh gjithashtu edhe në pranverë. Femra prodhon rreth 50–100 vezë me ngjyrë pink në një kokon të bardhë i cili varet në brendësi të rrjetës. Steatoda bipunctata mund të ngatërrohet lehtësisht me llojin tjetër të së njëjtës gjini S. castanea, një lloj që jeton në habitate të njëjta por që ka shpesh një ngjyrim më të zbehtë dhe që gjendet në pranverë. Pse Steatoda bipunctata është përzgjedhur Merimanga e Vitit 2018? Ky lloj është është përzgjedhur si i tillë sepse nga njëra anë gjendet shpesh brenda shtëpive dhe është relativisht e thjeshtë të identifikohet. Nga ana tjetër ai është një shembull i një merimange këmbë-krehër e cila nuk është e rrezikshme, në ndryshim me vejushat nga Mesdheu, të cilat janë helmuese për njerëzit dhe të cilat janë me të drejtë të frikshme dhe rregullisht përmenden në media. Cicërimat e meshkujve janë një tjetër veçori e këtij lloji. Duke zgjedhur merimangën e vitit, jo vetëm që do ti kushtohet vëmendje një grupi pak të njohur të kafshëve, por gjithashtu shpresojmë që kërkuesit shkencorë mund të marrin të dhëna të reja në lidhje me shpërndarjen aktuale të këtij lloji. Në këtë kontekst, mund të shijoni këtë merimangë të vitit 2018 dhe të na ofroni ndihmë me të dhënat e vendndodhjes suaj ose me dokumentime fotografike të këtij lloji. Merimanga e vitit 2018 është përzgjedhur nga 83 araknologë nga 26 shtete Evropiane. Kordinimi është realizuar nëpërmjet Muzeut të Historisë së Natyrës në Vjenë së bashku me Arachnologische Gesellschaft (AraGes) dhe European Society of Arachnology (ESA). Christoph Hörweg & Blerina Vrenozi

Kontakt nё Shqipёri

Dr. Blerina Vrenozi, Muzeu i Shkencave tё Natyrёs, Rr. Petro Nini Luarasi, Nd. 76-1, No. 2, 1010 Tiranë, Shqipёri. blerina.vrenozi(at)fshn.edu.al  

Паяк на 2018 година

Заяков паяк – Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758) Заяковият паяк, Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758), принадлежи към семейство Theridiidae (= четко-стъпални паяци). В световен аспект, това семейство обхваща 2,487 вида 228 от които живеят и в Европа. Родът Steatoda е представен от 13 вида в Европа, шест от които, могат да бъдат намерени и в Централна и Югоизточна Европа. Заяковият паяк е намерен във всички европейски държави. Неговото вертикално разпространение обхваща главно низините и хълмистите равнини (до около 800 m над морското равнище), има и находка до около 2,ooo m в Алпите. В България най-високата точка, където е намиран е 1692 м.н.м.р., хижа Еделвайс, Витоша планина. Като паяк, който прави мрежи е намиран главно, около или вътре в човешките жилища, често под корнизите на прозорците. Заяковият паяк принадлежи към еврибионтните видове и може да обитава и много сухи постройки. Чувства се добре и на открито, главно в градини, под храстите – под кората на дърветата – в скалните цепки и под камъни. Това го прави широко разпространен вид, който не се смята за застрашен. Дължината на тялото при женските е 4.5–7 mm, а при мъжките 4–5.5 mm. Тялото изглежда мазно или восъчно и блестящо, а коремчето леко сплескано. Затова в Германия го наричат “Дебел или мазен паяк”. Няма българско име. Основният цвят на главогръда е кафяв до почти черен, а коремчето е обикновено светло кафяво до тъмно кафяво, черно по краищата. Светла ивица, не винаги добре видима, минава през средата на коремчето, както и по-широка бледа лента отпред. Обикновено могат да се видят и четири малки тъмни петна (те маркират точките, където се прикрепват мускулите). Краката са червено-кафяви с тъмни препаски. Заяковият паяк строи триизмерни мрежи, поставени обикновено в ъгли или ниши на в човешкото жилище. Представлява – леко завъртяна плоска конструкция, поддържана от вертикални нишки с различна дебелина. Ловните нишки са насочени право надолу. Те са единствените, които имат лепливи капчици на края на нишката. Жертвата се залепва на нишката и остава като забодена, а паякът излиза от своето скривалище, обикновено някоя цепка и се втурва към нея. Заяковият паяк може да се пребори не само с малки по размери насекоми, но и с по големи паяци, като домашния паяк.  Заяковият паяк се среща през цялата година, а мъжкият може да бъде забелязан през любовния период от юни до октомври. По време на ухажването мъжкият издава цвърчащи звуци: звуците се издават от така наречения стридулационен орган, бразди в края на главогръда, които се търкат в острия ръб на коремчето. По този начин женската е примамена да излезе от своето убежище за да се извърши копулацията, която става обикновено през есента, но понякога това се случва и през пролетта. Женската снася около 50–100 розово оцветени яйца в бял пашкул, закачен да виси вътре в мрежата. Steatoda bipunctata може да бъде сбъркан с Steatoda castanea, вид, който живее в подобни хабитати, но той е много светло оцветен и се появява само през пролетта. Защо Steatoda bipunctata беше избрана за Европейски паяк на годината? От една страна, защото този вид е лесно различим, широко разпространен и често намиран в човешкото жилище. От друга страна, той е пример за паяжинен паяк, който не е опасен за човека, както черната вдовица, която е отровна и характерна за Средиземноморието и често споменавана от популярните медии. Цвърченето на мъжките е друга любопитна черта на вида. С избирането на Паяк на годината, ние се надяваме не само да популяризираме по слабо познати на обществото животни, но и изследователите да имат възможност да получат нови данни за съвременното разпространение на вида. Така че, радвайте се на Паякът на годината и ни помогнете с нови данни за неговото разпространение във вашите райони, както и с всякакви фотографски материали. Европейският паяк на годината е избран от 83 арахнолози от 26 страни. Координацията е извършена от Виенския Природонаучен музей заедно с Арахнологичното общество (AraGes) и Европейското Общество по Арахнология (ESA). Кристов Хьорвег & Христо Делчев

Контакти за България

Д-р Христо Делчев, Национален природонаучен музей – БАН, бул. Цар Освободител 1, 1000 София, E-mail: deltshev(a)gmail.com      

Evropský pavouk roku 2018

Snovačka pokoutní – Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758) Snovačka pokoutní (Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758)) je reprezentantem čeledi snovačkovitých (Theridiidae). Snovačky jsou z našich pavouků příbuzné křižákům, ostníkům, čelistnatkám, křižáčkům, mysmenám, anapám, plachetnatkám a temnomilům. Tyto čeledi tvoří dohromady nadčeleď Araneoidea. Unikátním morfologickým znakem snovaček je přítomnost hřebenitých ostnů na chodidlových článcích čtvrtého páru nohou. Od křižáků se snovačky liší absencí nápadných trnů na nohou, od čelistnatek poměrně malými chelicerami a od plachetnatek zavalitějším zadečkem. Rovněž jejich lapací sítě mají unikátní architekturu lišící se od stavby kolových sítí křižáků a čelistnatek a horizontálních plachetek plachetnatek. Na celém světě bylo popsáno 2487 druhů snovaček a z Evropy je známo 228 druhů. Rod Steatoda je v Evropě reprezentován 13 druhy, z nichž šest se vyskytuje i ve střední Evropě. Morfologií i životním stylem je snovačka pokoutní poměrně podobná jedovatým snovačkám z rodu Latrodectus zvaným černé vdovy, vyskytujícím se v subtropických oblastech nejblíže ve Středomoří. Na rozdíl od nich je však její jed pro člověka neškodný. Snovačka pokoutní je holarktický druh vyskytující se ve všech Evropských státech. U nás se roztroušeně vyskytuje na celém území od nížin do podhůří (800 m n. m.). V Alpách však byla zaznamenána až do 2000 m n. m. Velikost těla samic je 4,5–7 cm, samců 4–5,5 cm. Hlavohruď je vrásčitá, hnědá až téměř černá, chelicery lesklé, černohnědé, nohy rezavé s nezřetelnými tmavými kroužky. Zadeček je zploštělý, na hřbetě hnědý až světle okrový s úzkým bílým lemem na přední hraně a úzkým bílým podélným, někdy jen v zadní části zadečku zřetelným pruhem. Na hřbetě jsou dva páry malých tmavých skvrn, které jsou na místě úponů svalů stahujících zadeček. Kvůli mastně lesklému zadečku má snovačka pokoutní německé jméno Fettspinne (mastný pavouk). Snovačka pokoutní si staví trojrozměrné sítě specializované k lapání lezoucích členovců, které jsou tvořené shlukem vláken. Pavouk je schován ve zvonovitém úkrytu, nezřídka kamuflovaném kousky detritu, nebo ve škvíře u sítě. Ze sítě vybíhají k podkladu vlákna, která jsou u země opatřená řadou poměrně velkých, permanentně lepivých kapek produkovaných z nemodifikovaného páru agregátních žláz. Tato vlákna jsou napjatá, k zemi jen slabě ukotvená. Pokud se na ně přilepí po zemi lezoucí členovec, vlákno se utrhne od podložky a tak vymrští kořist nahoru, ta tak ztratí oporu pevného podkladu a nemůže se vyprostit. Navíc ze svého úkrytu přispěchá pavouk a zadníma nohama začne kořist obalovat hlenovitým, rychle schnoucím lepem produkovaným z modifikovaného páru agregátních žláz. Poté kousnutím do končetiny nebo tykadla vpraví do kořisti často velice účinný jed. Nejčastější kořistí bývají mravenci. Díky znehybňujícímu, rychle schnoucímu lepu je však snovačka schopná ulovit i kořist výrazně větší, než je ona sama, například velké pavouky pokoutníky. Sítě snovačky pokoutní najdeme především uvnitř budov např. v rozích, výklencích či pod okenními parapety, spíše výjimečně na vnějším povrchu budov. Na stejných místech žije také příbuzná snovačka kaštanová (Steatoda castanea). Ta je však světlejší a dospělí jedinci jsou k zastižení pouze na jaře. Snovačka pokoutní není náročná na vlhkost, je schopná přežít i v dosti suchých místnostech. V angličtině se tento pavouk jmenuje the rabbit hutch spider (králíkárnový pavouk), protože vedle domů se často vyskytuje i na jiných synantropních biotopech jako jsou králíkárny. V teplých oblastech však lze snovačku pokoutní vzácně nalézt i volně v přírodě, například pod uvolněnou kůrou nebo v dutinách stromů, na zídkách, ve spárách osluněných skal, či pod kameny. Druh je hojný, nepatří mezi ohrožené druhy. Snovačku pokoutní lze nalézt po celý rok, dospělí samci se však vyskytují především od července do října. Během námluv samci cvrčivě stridulují. Slouží jim k tomu stridulační orgán mezi hlavohrudí a zadečkem – ostrý kýl na předním okraji zadečku a stridulační rýžky na zadním okraji hlavohrudi, zvuk je vydáván přejížděním kýlu přes rýžky. Stridulací sameček vyláká samičku z úkrytu a přesvědčí jí k páření. K němu dochází obvykle na podzim ale někdy i na jaře. Samice naklade 50–100 růžových vajíček, která opřede bílým hedvábím. Vzniklý kokon pak zavěsí do sítě. Samice mohou žít více let. Evropský pavouk roku byl letos vybrán 83 arachnology z 26 evropských zemí. Proč byla vybrána právě snovačka pokoutní? Je to hojný, snadno rozeznatelný druh našich domácností, pozoruhodný schopností samců stridulovat. Volbou Evropského pavouka roku chceme nejen popularizovat pavouky, ale také získat nová data o současném rozšíření konkrétního druhu u nás. Údaje o výskytu snovačky pokoutní doložené fotografií zasílejte na e-mailovou adresu rezac(at)vurv.cz Christoph Hörweg & Milan Řezáč

Kontakty

Dr. Milan Řezáč, Laboratoř biodiverzity, Výzkumný ústav rostlinné výroby, v.v.i., Drnovská 507, 161 06 Praha 6 – Ruzyně, Česko, rezac(at)vurv.cz

Die Europäische Spinne des Jahres 2018

Die Fettspinne – Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758) Die Fettspinne, Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758), gehört zur Familie der Haubennetzspinnen (= Kugelspinnen, Theridiidae). Diese Spinnenfamilie zählt weltweit 2.487, und in Europa 228 Arten. Die Gattung Steatoda ist in Europa mit 13 Arten vertreten, in Mitteleuropa sowie in Österreich kommen 6 Arten vor. Die Fettspinne kommt in allen Ländern Europas vor. Ihre Vertikalverbreitung ist vornehmlich planar/kollin (bis 800m Seehöhe), es gibt aber auch Fundmeldungen bis 2000m Seehöhe, z.B. in den Alpen. Als Netzbauerin ist die Art meist in oder an Gebäuden zu finden, z.B. unter Fenstersimsen; die Fettspinnen gehört zu den eher anspruchslosen Spinnen und kann selbst in sehr trockenen Räumen gut überleben. Auch im Freiland ist sie zu Hause, vornehmlich in Gärten, Hecken und Wäldern – vor allem unter Rinde von Bäumen –, in Felsspalten oder unter Steinen. Sie kann stellenweise sehr häufig angetroffen werden, und gilt somit in Österreich ebenso wie in ganz Mitteleuropa als nicht gefährdet. Die Körperlänge beträgt bei den Weibchen 4,5-7 mm, bei den Männchen 4-5,5 mm. Der Körper wirkt fettig glänzend, speziell der etwas abgeflachte Hinterleib, daher auch der Name Fettspinne. Die Grundfärbung des Vorderleibs ist braun bis fast schwarz, der Hinterleib ist in der Mitte meist hellbraun und wird gegen den Rand hin dunkelbraun bis schwarz. Meist ist ein mehr oder weniger deutlicher heller Mittelstreifen vorhanden sowie ein breites helles Band auf der Vorderseite. Oft kann man 4 kleine dunkle Punkte erkennen (diese markieren die innenliegenden Muskelansatzstellen). Die Beine sind rotbraun gefärbt und weisen dunkle Ringe auf. Die Fettspinne baut – meist in Ecken oder Nischen - ein dreidimensionales Deckennetz mit einer mehr oder weniger dicht gesponnenen Netzdecke, nach oben und vertikal zur Seite gerichteten Spinnfäden und mit nach unten gerichteten, einzelnen Fangfäden. Nur diese tragen an ihrem unterem Ende Klebetropfen. Daran bleiben die Beutetiere hängen, der Faden löst sich und die Spinne eilt aus ihrem Unterschlupf, meist eine Spalte in Netznähe, herbei. Die Fettspinne überwältigt nicht nur kleine Insekten, sondern auch größere Spinnen wie z.B. die Hauswinkelspinne.  Fettspinnen sind ganzjährig anzutreffen, die Männchen allerdings vorwiegend in der Paarungszeit von Juni bis Oktober. Während der Balz setzt das Männchen Zirplaute ein: zur Lauterzeugung wird dabei ein scharfer Grat am vorderen Ende des Hinterleibs über Schrillleisten, die an der Hinterseite des Vorderkörpers liegen, gezogen. Damit wird das Weibchen aus dem Schlupfwinkel gelockt und die Paarung, welche in der Regel in Herbst und teilweise auch im Frühjahr stattfindet, kann vollzogen werden. Das Weibchen legt danach ca. 50-100 pinkfarbene Eier in einen weißen Kokon, der am Netz angebracht wird, ab. Steatoda bipunctata wird mitunter mit Steatoda castanea verwechselt, einer Art, welche ähnliche Lebensräume besiedelt, aber meist eine hellere Färbung aufweist und auch nur im Frühjahr zu finden ist. Warum wurde die Fettspinne zur Europäischen Spinne des Jahres gewählt? Einerseits, weil diese Art in vielen Häusern zu finden und auch einigermaßen gut zu erkennen ist. Andererseits ist sie ein Beispiel für eine nicht gefährliche Haubennetzspinne im Gegensatz zu den immer wieder in den Medien genannten und zurecht gefürchteten, für den Menschen giftigen Schwarzen Witwen aus dem Mittelmeerraum. Eine weitere Besonderheit ist das Zirpen der balzenden Männchen. Mit der Wahl der Spinne des Jahres soll aber nicht nur eine wenig beliebte Tiergruppe ins rechte Licht gerückt werden, sondern gleichzeitig erhoffen sich die Wissenschaftler, Daten zur aktuellen Verbreitung zu bekommen. In diesem Sinne: erfreuen Sie sich an der Spinne des Jahres und helfen Sie mit ihrer Fundmeldung oder ihrem Foto bei der Dokumentation dieser Art. Gewählt wurde die „Europäische Spinne des Jahres“ von 83 Arachnologen aus 26 europäischen Ländern. Die Koordination der Wahl liegt beim Naturhistorischen Museum Wien, in Zusammenarbeit mit der Arachnologischen Gesellschaft (AraGes) und der European Society of Arachnology (ESA). Christoph Hörweg

Årets edderkop 2018

Fedtedderkoppen – Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758) Fedtedderkoppen, Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758), hører til kugleedderkoppernes familie (Theridiidae). Der kendes 2.487 arter af denne familie i verden, og af disse lever 228 arter i Europa. Slægten Steatoda er repræsenteret med 13 arter i Europa, og fire af disse er fundet i Danmark. Fedtedderkoppen findes i alle europæiske lande. Den er hovedsagelig udbredt i lavlandet men forekommer regelmæssigt op til 800 m over havets overflade. I Alperne er den fundet helt op til 2.000 m. Fedtedderkoppen er netspindende, og man finder oftest deres net i eller omkring huse, oftest i udhuse og skure, eller under broer. Sjældnere kan man finde den i opvarmede rum, da den er ret tørketålende. Den lever dog også udendørs, fx under træers bark eller i fuglekasser, og fra Europa er arten kendt fra kaninhuller. Særlig i uopvarmede udhuse kan den være særdeles almindelig. Kroppen er 4.5–7 mm hos hunner og 4–5.5 mm hos hanner. Den er voksagtigt skinnende og ikke særlig behåret og synes derfor glinsende af fedt (heraf det danske navn). I modsætning til de fleste andre arter af familien er bagkroppen ikke kugleformet (som familienavnet ellers indikerer) men affladet. Grundfarven er brun, forkroppen over i det sortbrune, bagkroppen lysere brun med lyst bånd langs forkanten og en lysere stribe ned ad ryggen. Man kan også tydeligt se 2-3 par mørke punkter på hver side af den lyse midtstribe; de markerer tilhæftningen af muskler inde i bagkroppen. Benene er brune med mørke ringe. Fedtedderkoppen bygger et tredimentionelt net, som regel placeret i et hjørne. Nettet har et midtstillet “tæppe” af løse silketråde; herfra udgår kraftigere tråde som udspænder nettet til alle sider. Fangsttrådene går lodret nedad og hæfter på fast underlag. På det nederste stykke af disse tråde findes en række limdråber. Insekter som kravler på underlaget bliver hængende i disse limdråber; ofte slipper tråden sit tag i underlaget, så byttet hænger og spræller i luften. Herefter kommer edderkoppen farende, pakker byttet ind i klæbrig silke og slæber det op i reden, der som regel findes i en sprække uden for nettet. Fedtedderkoppen kan overmande ganske store insekter. Det skyldes at de på bagbenenes fødder har en række kraftige hår, der som en kam reder de klæbrige tråde fra spindevorterne og kaster dem over byttet, når dette pakkes ind. På den måde kan indpakningen foregå uden at edderkoppen selv kommer i berøring med insektet. Fedtedderkoppen kan findes året rundt. Man lægger dog mest mærke til den i sensommeren og efteråret, hvor hannerne render rundt på murene i deres søgen efter hunner. Parringen kan dog foregå både efterår og forår. Under parringsspillet frembringer hannen hørbare lyde, der dannes af et såkaldt stridulationsorgan: det fungerer ved at en hård skeletkant med kraftige tænder på bagkroppens forside gnides hen over et par vaskebrætagtige felter på forkroppens bagkant. På denne måde lokker han hunnen ud af hendes rede, hvis hun er klar til parring. Hunnen lægger ca. 50–100 lysrøde æg, som omgives af et hvidt ægspind af silke. Denne hænges op i eller ved hunnens spind. Hvorfor er fedtedderkoppen valgt til Årets Edderkop i Europa? For det første fordi arten er almindelig ved vores boliger. For det andet fordi det er en kugleederkop, som er aldeles ufarlig for mennesker. Flere andre steder i verden findes meget giftige kugleedderkopper, fx de sorte enker fra USA eller beslægtede arter fra Sydeuropa og Australien. Hannernes lydfrembringelse er desuden en interessant biologisk detalje. Ved at udnævne en Årets Edderkop i Europa håber vi at øge interessen for denne dyregruppe, så også lægfolk bliver inspireret til at bidrage til kendskabet om dem. Dette kan fx ske ved at indrapportere fund til www.fugleognatur.dk, hvilket vil øge vores viden om arternes udbredelse i Danmark. Dokumentation af fund kan foregå ved at oploade fotos af dyrene. Årets edderkop 2018 er let at finde og let at genkende, så der skulle være rige muligheder for at levere bidrag. Årets Edderkop i Europa vælges af 83 araknologer fra 26 europæiske lande. Koordination af valget sker ved det Naturhistoriske Museum i Wien i samarbejde med det tyske ‘Arachnologische Gesellschaft’ (AraGes) og det fælleseuropæiske European Society of Arachnology (ESA). Søren Toft & Christoph Hörweg

Kontaktperson for Danmark

Søren Toft Institut for Bioscience, Aarhus Universitet Ny Munkegade 116, 8000 Aarhus C soeren.toft(a)bios.au.dk

Araña del año 2018

Araña de conejeras – Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758) La araña de conejeras, Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758), pertenece a la familia constructora de telas de araña enmarañadas (o arañas de pies pectinados) Theridiidae. A lo largo del mundo, esta familia agrupa 2.487 especies de las cuales 228 están presentes en Europa. Trece especies representan el género Steatoda en Europa, siete de las cuales se pueden encontrar en la Península Ibérica. Aunque esta es una de ellas, el número de registros confirmados es muy bajo. La especie se encuentra sobre todo dentro de o sobre edificios, construyendo telas por ejemplo, bajo los alféizares de las ventanas. La araña de conejeras es una especie de lo menos quisquillosa y puede incluso sobrevivir en cuartos bastante secos. Como su nombre indica, las conejeras constituyen muchas veces un hábitat adecuado también. De todas maneras, también se encuentran en el exterior, sobre todo en jardines, arbustos y paredes -especialmente bajo la corteza de los árboles- en grietas de rocas o bajo piedras. En muchos lugares pueden ser comunes y esta especie no se considera en peligro. La longitud corporal es de 4,5-7 mm en hembras y 4-5,5 mm en machos. El cuerpo aparenta un brillo graso o céreo, especialmente el levemente aplanado abdomen. En alemán se llama la “Fettspinne” (araña sebosa o grasienta). El color básico del cefalotórax es de marrón a casi negro, el abdomen es generalmente marrón, volviéndose marrón oscuro a negro hacia los bordes. A lo largo del centro del abdomen discurre una más o menos borrosa línea más clara, así como una ancha banda pálida a través de la parte anterior. Normalmente se pueden ver cuatro pequeños puntos oscuros (estos marcan los puntos donde se insertan los músculos desde dentro del cuerpo). Las patas son marrones rojizas con anillos más oscuros. La araña de conejeras construye una red tridimensional -normalmente en esquinas o concavidades- con una capa tejida más o menos espesamente soportada por hilos verticales que se dirigen hacia arriba y más hilos que se extienden hacia los lados. Los hilos de captura se dirigen hacia abajo. Solo estos tienen gotitas de pegamento, que se localizan al fondo del hilo. Aquí quedan atrapadas las presas, el hilo se desprende y la araña acude rápidamente desde su refugio; normalmente una grieta cerca de la red. La araña de conejeras puede superar no sólo a insectos menores, sino incluso a grandes arañas como la araña casera. La araña de conejeras puede encontrarse todo el año, aunque los machos se encuentran normalmente durante la estación de apareamiento, de junio a octubre. Durante el apareamiento, el macho hace ruídos chirriantes: los sonidos se producen empujando el borde afilado de la parte anterior del abdomen a través de un “órgano estridulador” en la parte trasera del cefalotórax. De este modo, atrae a la hembra fuera de su refugio y el apareamiento, que normalmente tiene lugar en otoño, pero algunas veces también en primavera, puede completarse. La hembra pone ca. 50-100 huevos coloreados de rosa en un capullo blanco colgado dentro de la tela. Steatoda bipunctata se puede confundir con Steatoda castanea, una especie que vive en hábitats semejantes, pero que tiene en su mayor parte una coloración más clara y solo se encuentra en primavera. ¿Por qué se eligió Steatoda bipunctata como la Araña Europea del Año? Por una parte, porque esta araña se encuentra frecuentemente en casas y es relativamente fácil de reconocer. Por otro lado, es un ejemplo de araña de tela que no es peligrosa, al contrario que las arañas viuda negra del Mediterráneo, que son venenosas para las personas y a las que se teme y se mencionan regularmente en los medios populares. El chirrido de los machos es otra peculiaridad de la especie. A través de la elección de la Araña del Año no solo esparamos que el grupo de animales menos populares será puesto a la luz, sino que también esperamos que los investigadores obtengan nuevos datos sobre su distribución actual. En este contexto, disfruta de la Araña del Año y ayúdanos con registros de tu localidad o documentación fotográfica de esta especie. La Araña Europea del Año la escogen 83 aracnólogos de 26 países europeos. La coordinación se ejerce por medio del Museo de Historia Natural de Viena, junto con la “Arachnologischen Gesellschaft” (AraGes) y la Sociedad Europea de Aracnología (ESA). Christoph Hörweg & Pablo Carballo Felpete  

Eurooppalainen vuoden hämähäkki 2018

Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758) Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758) kuuluu pallohämähäkkien heimoon (Theridiidae). Lajia on kutsuttu kotihämähäkiksi. Maailmanlaajuisesti pallohämähäkkien heimossa on noin 2500 lajia, joista 228 elää Euroopassa ja noin 50 Suomessa. Steatoda- suvussa on 13 lajia Euroopassa, näistä neljä on tavattu Suomessa; useimmat elävät meillä vain sisätiloissa. Laji Steatoda bipunctata on löydetty kaikista Euroopan maista. Sitä tavataan yleisesti 800 m korkeuteen merenpinnasta, mutta Alpeilla on havaintoja jopa 2000 m korkeudelle asti. Suomessa lajia tavataan koko maassa. Tämä verkonkutoja löytyy etenkin rakennusten sisätiloista ja niiden ulkoseinustoilta, esimerkiksi ikkunalautojen ja -karmien suojista. Elinpaikkansa suhteen laji ei ole kovin nirso, ja se voi elää melko kuivissakin huonetiloissa. Sitä tavataan myös ulkona luonnonoloissa, etenkin puutarhoissa ja metsänreunoilla, erityisesti puiden rungoilla ja kaarnan alla, sekä kallionkoloissa ja kivikoissa. Laji on usein paikallisesti varsin runsaslukuinen, eikä mitenkään uhanalainen. Naaraiden ruumiin pituus on 4,5–7 ja koiraiden 4—5,5 mm. Hämähäkki näyttää rasvaiselta tai vahapintaiselta ja kiiltävältä, erityisesti sen hieman litistynyt takaruumis. Eturuumiin perusväri on tumman ruskeasta lähes mustaan, takaruumis on vaalean ruskea muuttuen tummemmaksi reunoiltaan. Takaruumiissa on enemmän tai vähemmän selvästi erottuva vaalea keskijuova, samoin kuin leveä vaalea poikkijuova etureunassa. Tavallisesti lajilla on näkyvissä neljä pientä tummaa pilkkua selkäpuolella; ne osoittavat takaruumiin sisällä olevien lihasten kiinnityskohtia. Jalat ovat punaruskeat ja niissä on tummempia rengaskuvioita. Steatoda bipunctata kutoo kolmiulotteisen pyyntiverkon – tavallisesti rakennusten nurkkaan tai johonkin koloon – siinä on melko paksuseittinen mattomainen osa, josta lähtee ylöspäin seittisäikeitä sekä sivuille kulkevia säikeitä. Varsinaiset pyyntirihmat suuntautuvat alaspäin. Vain niissä on liimamaisia pisaroita, jotka ovat näiden seittirihmojen alaosassa. Saaliseläimet tarttuvat niihin, ja kun rihman värähdykset hälyttävät hämähäkin, se kiiruhtaa paikalle suojastaan; tavallisesti jostain kolosta lähellä verkkoa. Laji voi pyydystää paitsi pienehköjä hyönteisiä jopa melko suurikokoisia hämähäkkejä kuten huonehämähäkkejä. Lajia tavataan ympäri vuoden, koiraita tavallisesti paritteluaikaan kesä-lokakuussa. Paritteluun liittyen koiras aikaansaa sirisevää ääntä hankaamalla takaruumiin etureunan terävää kohoutumaa eturuumiin raspimaista takareunaa vasten. Näin naaras houkutellaan suojapaikastaan parittelemaan. Tämä tapahtuu yleensä syksyllä, joskus myös keväällä. Naaras munii 50-100 vaaleanpunaista munaa valkeaan munakoteloon, joka roikkuu verkossa. Steatoda bipunctata-lajin voi sekoittaa läheiseen lajiin S. castanea, joka elää meillä vain sisätiloissa. Steatoda castanea on väritykseltään vaaleampi, ja siitä on meiltä vähemmän havaintoja. Miksi Steatoda bipunctata valittiin vuoden 2018 eurooppalaiseksi hämähäkiksi? Se on yleisesti löydettävissä asunnoista ja ihmisen lähipiiristä, ja se on melko helposti tunnistettavissa. Laji on myös esimerkki ihmiselle vaarattomasta pallohämähäkistä, vaikka muistuttaakin hieman Välimeren alueen mustaa leskeä, jonka myrkky on ihmiselle vaarallista ja joka on siis aiheellisestikin pelätty ja esiintyy säännöllisesti mediassa. Myös koiraan tuottama sirisevä ääni on lajin erikoisuus. Vuoden hämähäkin valinnalla halutaan myös tuoda tätä eläinryhmää paremmin yleisön tietoisuuteen. Euroopan vuoden hämähäkin valitsi 83 araknologia (hämähäkkien tutkijaa) 26:sta maasta. Koordinaattorina toimivat Wienin luonnonhistoriallinen museo sekä eurooppalaiset araknologiseurat Arachnologischen Gesellschaft (AraGes) ja European Society of Arachnology (ESA). Christoph Hörweg & Seppo Koponen

Araignée de l’année 2018

Araignée des clapiers – Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758) L'araignée des clapiers, Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758), appartient à la famille des araignées à toile en réseau (Theridiidae, araignées à « pattes peignées »). Dans le monde, cette famille compte 2 487 espèces dont 228 vivent en Europe. Le genre Steatoda est représenté par 13 espèces en Europe, dont six se trouvent en Europe centrale. Elle est présente dans tous les pays européens. Sa distribution altitudinale dans les milieux se situe essentiellement des plaines aux collines (jusqu'à environ 800 m au-dessus du niveau de la mer), bien qu'il y ait des records jusqu'à 2 000 m dans les Alpes par exemple. En tant qu’espèce à toile, cette araignée s’installe assez souvent dans ou sur des bâtiments, comme sous des rebords de fenêtre. L’araignée des clapiers est une espèce peu exigeante qui peut même survivre dans des endroits assez secs. Comme son nom l'indique, les clapiers constituent souvent un habitat approprié. Cependant, elles sont également trouvées à l'extérieur, la plupart du temps dans les jardins, sur les buissons et dans les murets – spécialement sous l'écorce des arbres - dans les crevasses rocheuses ou sous les pierres. Dans certaines zones, elles peuvent être assez communes et l'espèce n'est pas considérée comme en voie de disparition. La longueur du corps est de 4,5 à 7 mm chez les femelles et de 4 à 5,5 mm chez les mâles. Le corps apparaît gras ou cireux et brillant, en particulier l'abdomen légèrement aplati. En allemand, cette araignée est aussi appelée la "Fettspinne" (en anglais, Fat ou Greasy Spider). La couleur de base du céphalothorax est brune à presque noire, l'abdomen est généralement brun clair devenant brun foncé à noir vers les bords. Un trait clair est plus ou moins distinct en position médiane sur l'abdomen, ainsi qu'une large bande transversale plus pâle antérieurement. Généralement quatre petits points sombres peuvent être visibles (= points où les muscles se fixent à l'intérieur du corps). Les pattes sont brun-rouge avec des anneaux plus sombres. L’araignée des clapiers construit une toile tridimensionnelle - généralement dans des coins ou des niches - avec une feuille plus ou moins épaisse maintenue par des fils verticaux et latéraux, complétée par des fils d'accrochage dirigés vers le bas. Seuls ces derniers portent des gouttelettes de colle à leur extrémité. Les proies se prennent sur ces fils qui se détachent et l'araignée sort rapidement de sa retraite, habituellement une crevasse près de la toile. Elle peut maîtriser non seulement les petits insectes, mais également de grandes araignées comme la tégénaire de la maison. L'araignée peut être rencontrée toute l'année, mais les mâles sont généralement observés au moment de la saison de reproduction de juin à octobre. Pendant l'accouplement, le mâle fait des bruits de « gazouillis » : les sons sont produits en frottant une sorte de crête pointue située à l'avant de l'abdomen sur une sorte d’«organe stridulatoire» en forme de plaque à l'arrière du céphalothorax. De cette façon, la femelle est attirée hors de sa retraite et l'accouplement, qui a généralement lieu en automne mais parfois aussi au printemps, peut se dérouler. La femelle pond autour de 50 à 100 œufs, de couleur rose dans un cocon blanc qui est accroché au milieu de la toile. Steatoda bipunctata peut éventuellement être confondue avec Steatoda castanea, une espèce qui vit dans des habitats similaires mais qui a surtout une couleur plus claire et qui ne se rencontre qu'au printemps. Pourquoi Steatoda bipunctata a-t-elle été choisie comme Araignée Européenne de l'Année? D'une part, parce que cette espèce est couramment trouvée dans les maisons et est relativement facile à reconnaître. D'autre part, il s'agit d'un exemple d'araignée qui n'est pas dangereuse pour l’homme, contrairement aux araignées veuves de la Méditerranée qui sont venimeuses pour les gens et qui sont à juste titre redoutées et régulièrement mentionnées dans les médias populaires. Le « chant » des mâles est aussi une autre particularité de l'espèce. En choisissant l'araignée de l'année, nous espérons non seulement qu'un groupe d'animaux moins populaire soit mis en évidence, mais également que les chercheurs pourront obtenir de nouvelles données sur sa distribution actuelle. Dans ce contexte, profitez de l'Araignée de l'année et aidez-nous avec vos dossiers de localité ou de la documentation photographique de cette espèce. L'araignée de l'année européenne est choisie par 83 arachnologues de 26 pays européens. La coordination se fait par le biais du Muséum d'histoire naturelle de Vienne avec l'Arachnologischen Gesellschaft (AraGes) et la Société européenne d'arachnologie (ESA).     Christoph Hörweg & Christine Rollard

Ragno dell’anno 2018

Steatoda punteggiata – Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758) La Steatoda punteggiata, Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758), è un ragno appartenente alla famiglia dei Theridiidae. Nel mondo questa famiglia conta 2,487 specie di cui 228 si ritrovano in Europa. Il genere Steatoda è rappresentato in Europa da 13 specie, 8 delle quali si ritrovano anche in Italia. Insieme ad altri generi, tra cui il famigerato Latrodectus, il genere Steatoda include i ragni comunemente noti come “vedove”. La Steatoda punteggiata è diffusa in tutti I paesi europei. La sua distribuzione altimetrica è piuttosto ampia, visto che si ritrova dal livello del mare fino ai 2000 m in montagna. Si tratta di un ragno tessitore che frequenta gli ambienti antropici, in particolare le abitazioni, dove si ritrova nelle intercapedini delle finestre o sotto i davanzali. La Steatoda punteggiata è molto adattabile, e sopporta bene anche condizioni di aridità spinte. Più comunemente si ritrova in giardini, tra i cespugli, sotto le cortecce, tra le pietre e sui muri. Il nome richiama la presenza di una fila di puntini scuri sull’addome, caratteristica di questa specie. Il corpo misura circa 4.5–7 mm nelle femmine e 4–5.5 mm nei maschi. Il corpo è lucente, in particolare l’addome, che è leggermente schiacciato. Il colore dell’addome tende al bruno o al nero. Due bande chiare indistinte si ritrovano sulla parte centrale dell’addome e sulla parte anteriore. Quattro puntini scuri corrispondenti ai punti di inserzione dei muscoli adodminali sono visibili sull’addome, le zampe sono brunastre, con anelli più scuri. La Steatoda punteggiata costruisce una ragnatela tridimensionale – normalmente negli angoli o nelle nicchie– con diversi intrecci di fili appiccicosi verticali diretti verso l’alto o lateralmente. I fili di cattura sono diretti verso il basso e presentano goccioline di colla alle estremità inferiori. Quando le prede rimangono intrappolate in questi fili, il ragno esce dal suo rifugio e consuma le prede direttamente sulla tela. La Steatoda punteggiata non cattura soltanto piccoli insetti, ma può catturare anche ragni di dimensioni notevoli, come le tegenarie. La Steatoda punteggiata si ritrova tutto l’anno, anche se di solito i maschi si ritrovano prevalentemente da Giugno a Ottobre, durante il periodo dell’accoppiamento. Durante il corteggiamento il maschio produce dei suoni con un organo stridulatorio situato nella parte terminale del cefalotorace che viene sfregato contro la parte anteriore dell’addome. In questo modo la femmina è attratta fuori dal suo rifugio per l’accoppiamento, che di norma avviene in autunno o più raramente in primavera. La femmina depone circa un centinaio di uova di colore rosa che avvolge in un cocoon bianco che viene appeso alla ragnatela. Steatoda bipunctata può essere facilmente confusa con altre specie dello stesso genere, ed in particolare con Steatoda castanea, una specie che frequenta habitat simili distinguibile per la colorazione più chiara. Perchè Steatoda bipunctata è stata scelta come ragno dell’anno 2018? Da un lato questa specie è facilmente ritrovabile in ambiente sinantropo, ed è relativamente facile da identificare. Dall’altro, si tratta di una specie di “vedova” non pericolosa, a differenze delle vedove nere mediterranee, il cui morso è pericoloso per l’uomo. I particolari suoni prodotti dal maschio nel corteggiamento rappresentano un’altra peculiarità di questa specie. L’iniziativa del Ragno dell’Anno ha come scopo quello di avvicinare il pubblico ad un gruppo impopolare di animali e di fornire dati interessanti agli studiosi sulla distribuzione delle specie europee. In questo contesto, potete divertirvi a scoprire il Ragno dell’Anno e inviarci fotografie corredate da dati sulla posizione utili a documentare la distribuzione di questa specie in Europa. Il ragno dell’anno è scelto ogni anno da 83 aracnologi di 26 paesi diversi. Il coordinamento del progetto è curato dal Museo di Storia Naturale di Vienna insieme ad ‘Arachnologischen Gesellschaft’ (AraGes) e la Società Europea di Aracnologia (ESA). Christoph Hörweg & Marco Isaia

Europese spin van het jaar 2018

De Koffieboonspin – Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758) De Koffieboonspin, Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758), behoort tot de familie van de kogelspinnen (Theridiidae). Wereldwijd telt deze familie 2,487 soorten, waarvan er 228 in Europa leven. Het genus Steatoda is er met 13 soorten vertegenwoordigd. De Koffieboonspin wordt in alle Europese landen aangetroffen. Het is een soort van de laaglanden tot heuvels van 800m boven zeeniveau, hoewel er meldingen zijn van hoogtes tot 2000 m in bv. de Alpen. Haar web bouwt ze veelal in of aan gebouwen, bv. onder vensterbanken. De Koffieboonspin is niet kieskeurig en ze kan zelfs overleven in vrij droge ruimtes. Ze wordt echter ook buitenshuis aangetroffen, soms in rotsspleten, maar vaak onder loszittende schors van bomen of onder stenen in tuinen. Op sommige plaatsen kan ze vrij algemeen voorkomen en de soort wordt dan ook niet beschouwd als bedreigd. Zoals de Nederlandse naam zegt, doet het achterlijf van deze spin denken aan een koffieboon. Als ze verstoord wordt, trekt ze haar poten in en wordt ze ook ovaal zoals een koffieboon. De lichaamslengte van de vrouwtjes bedraagt 4,5–7 mm en van de mannetjes 4–5,5 mm. Het enigszins afgeplatte achterlijf is glanzend, wat het een vettig of wassen uitzicht geeft. In het Duits noemt men de spin dan ook “Fettspinne”. De basiskleur van het kopborststuk is donkerbruin tot zwart. Het achterlijf is meestal lichtbuin met meer donkere randen. Over het achterlijf loopt een -soms minder zichtbare- lichtere middenstreep en ook de voorzijde heeft een lichtere band. Meestal zijn ook vier donkere plekjes zichtbaar (deze tonen de aanhechtingspunten van spieren binnenin het achterlijf). De poten zijn roodbruin met donkere ringzones. De Koffieboonspin weeft een driedimensionaal web, veelal in hoeken of vensternissen. Vaak is een dikker gesponnen 'matgedeelte' zichtbaar, waaraan verticale en zijwaartse draden worden bevestigd. De vangdraden zijn meestal verticale, strak opgespannen draden, die onderaan kleefstof bevatten. Wanneer een prooi daar tegen loopt, blijft ze kleven en komt de draad los van de bodem. In een holte vlak bij het web heeft de spin haar schuilplaats en voelt ze de trillingen die de prooi in het web veroorzaakt. De Koffieboonspin haast zich dan om de prooi te overmeesteren. Deze soort vangt zelfs grote prooien zoals huisspinnen. De Koffieboonspin kan het hele jaar door gevonden worden, maar de mannetjes worden het meest opgemerkt tijdens het paarseizoen van juni tot oktober (hoewel paring ook in de lente kan plaatshebben). Zij hebben opvallend grote verdikkingen aan het einde van de tasters (palpen), die je ook met het blote oog duidelijk kan opmerken. Tijdens het paren maakt het mannetje tsjirpende geluiden: deze worden voortgebracht door de scherpe rand aan de voorkant van het achterlijf tegen een vijlachtig ‘stridulatie-orgaan’ aan de achterkant van het kopborststuk te wrijven. Het vrouwtje wordt door dit geluid uit haar schuilplaats gelokt, waarna de paring kan plaatsvinden. In tegenstelling tot de Zwarte weduwe, is het mannetje van de Koffieboonspin niet veel kleiner dan het vrouwtje en wordt dan ook niet zo vaak door dat vrouwtje gevangen en opgegeten. Het vrouwtje legt tussen de 50 en 100 roze eitjes in een witte cocon die ze in haar web hangt. De Koffieboonspin is eigenlijk met geen enkele andere inheemse soort te verwarren. Waarom is de Koffieboonspin verkozen tot Europese Spin van het Jaar 2018? Vooreerst wordt deze soort vaak gevonden in huis en is ze relatief makkelijk te herkennen. Verder staat ze model voor de vele kogelspinnen die niet gevaarlijk zijn, in tegenstelling tot de Zwarte weduwen, die gevaarlijk giftig kunnen zijn voor mensen en waarvoor terecht een grote voorzichtigheid aan de dag wordt gelegd. Het tsjirpende geluid van de mannetjes is ook een leuke eigenschap van de soort. Via een initiatief als de Spin van het Jaar hopen we niet alleen een minder populaire diergroep als de spinnen onder de aandacht te brengen, maar ook dat een breder publiek deze soort zal melden, zodat onderzoekers nieuwe gegevens ontvangen over de huidige verspreiding van de Koffieboonspin. Het volstaat om de hoekjes en kantjes van je huis eens te controleren op de aanwezigheid van de Koffieboonspin en de waargenomen exemplaren te fotograferen en te melden via de meldingssite van Natuurpunt: www.waarnemingen.be. De Europese Spin van het Jaar wordt verkozen door 83 arachnologen uit 26 Europese landen. De coördinatie gebeurt door het Naturhistorisches Museum Wien, samen met het ‘Arachnologisches Gesellschaft’ (AraGes) en de European Society of Arachnology (ESA). Christoph Hörweg & Koen Van Keer

Contact voor België

Koen Van Keer: koenvankeer(a)telenet.be

Europejski Pająk Roku 2018

Zyzuś tłuścioch – Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758) Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758) należy do rodziny omatnikowatych (Theridiidae), liczącej w świecie ponad 2500 gatunków, z czego 228 występuje w Środkowej Europie, a 63 w Polsce. Są to pająki małych i średnich rozmiarów, zwykle 3-8 mm długości (bez odnóży). Kształt ciała jest zróżnicowany, ale większość gatunków ma kulisty odwłok i cienkie, delikatne nogi. Na stopach mogą występować grzebykowate włosy. Ubarwienie jest zwykle czarne lub brązowe, ale zdarzają się też gatunki z wyraźnym wzorem barwnym. Omatnikowate budują nieregularne i chaotyczne sieci, czasami w kształcie dzwonu. Nici łączące z podłożem są lepkie i na tyle mocne, że są w stanie złowić duże ofiary, np. skorpiony. Do najbardziej znanych omatników nalezą gatunki z rodzaju Latrodectus – rozmieszczone w ciepłych rejonach świata, Są wśród nich amerykańska czarna wdowa (Latrodectus mactans), australijski redback spider (Latrodectus hasselti) i żyjący w południowej Europie Latrodectus tredecimguttatus, zwany czasami czarnym wilkiem. Jad gatunków z rodzaju Latrodectus jest silnie toksyczny, a nawet zabójczy dla człowieka. Wiele gatunków osnówików żyje w sąsiedztwie człowieka; jest wśród nich również tegoroczny zwycięzca. Steatoda bipunctata (zyzuś tłuścioch) występuje we wszystkich krajach Europy - od nizin - po wysokość 800 metrów choć w Alpach są docierają do 2000 m. Gatunek jest często spotykany na budynkach, pod parapetami i okiennicami. Może przeżyć w suchych pomieszczeniach mieszkań, w szafach, kredensach, na regałach z książkami. Żyją też w ogródkach, wśród kwiatów i krzewów, pod korą drzew, wśród kamieni czy starych desek. Samice zyzusia tłuściocha mierzą 4,5–7 mm, samce od 4 do 5,5 mm. Ciało jest lekko spłaszczone, brązowo-czarne, z jasnym paskiem środkowym, szerszą obwódką z przodu odwłoka i z lekkim woskowatym połyskiem. Na powierzchni odwłoka widoczne są 4 ciemne dołkowate punkty - tak zwane apodemy, do których przymocowane są mięśnie odpowiedzialne za skurcze serca. W porównaniu innymi omatnikowatymi, nogi zyzusia są dość krótkie, brązowe, z czarnymi obwódkami. Steatoda bipunctata buduje trójwymiarowe sieci – najczęściej w kątach i podobnych niszowatych zagłębieniach. Zwykle można wyróżnić płachtowatą płaszczyznę, przymocowaną pionowymi i poziomymi nićmi. Nici łowne skierowane są w dół, a na ich końcach znajdują się krople kleistej substancji. Ofiary przyklejają się do niej, odrywa nić od podłoża, zawisając bezbronnie w powietrzu. Zaalarmowany zyzuś wybiega ze swej szczelinowatej kryjówki na peryferiach sieci, omotuje ofiarę i zabija jadem. Często łowione są duże owady, a nawet pająki domowe z rodzaju Tegenaria. W sąsiedztwie człowieka zyzusia można spotkać przez cały rok, choć samce zwykle tylko w okresie rozrodu (czerwiec – październik). W poszukiwaniu partnerek, samce wytwarzają ćwierkające dźwięki poprzez pocieranie o siebie przedniej krawędzi odwłoka i tylnej części głowotułowia. Ma to zachęcić samicę do wyjścia z kryjówki i do kopulacji. Okres zelotów przypada na jesien, choć zdarzają się i wiosenni kochankowie. Samice składają 50-100 różowawych jaj i oplatają je białym kokonem, który zawieszają na sieci. Steatoda bipunctata bywa mylona z pokrewnym gatunkiem, Steatoda castanea. Oba żyją w tym samym środowisku, ale ten drugi jest nieco jaśniejszy i spotykany wiosną. Tegoroczny zwycięzca został wybrany z kilku powodów. Po pierwsze, jest gatunkiem pospolitym i towarzyszącym człowiekowi. Po drugie, jest przykładem na to jak bliscy krewniacy (Steatoda i Latrodectus) mogą różnić się toksycznością jadu. Po trzecie, Steatoda bipunctata bywa często mylona z gatunkami rodzaju Latrodectus i być może tegoroczny wybór pozwoli je w końcu dobrze odróżniać. Wreszcie, po czwarte, strydulacja (ćwierkanie”) samców – to cecha u pająków dość rzadka i zasługujaca na uwagę. Przedstawiając tegorocznego laureata, mamy nadzieję uzyskać więcej danych o jego o jego biologii i rozmieszczeniu. Wyboru Europejskiego Pająka Roku 2018 dokonało 83 arachnologów z 26 krajów Europy. Koordynatorem projektu było Natural History Museum Vienna, Arachnologische Gesellschaft (AraGes) i the European Society of Arachnology (ESA). Christoph Hörweg & Marek Żabka  

Årets spindel 2018

Fettspindeln – Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758) Fettspindeln, Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758), tillhör spindelfamiljen klotspindlar (Theridiidae). Det finns nästan 2500 arter av klotspindlar beskrivna i världen av vilka 228 har hittats i Europa. Släktet Steatoda har 13 arter i Europa, varav fyra finns i Norden. Fettspindeln har påträffats i alla europeiska länder. I Mellaneuropa finns den från låglandet och upp till ca 800 m.ö.h, med enstaka fynd ännu högre. I Sverige finns den upp till fjällkedjan. Antalet fynd i de inre av Lappland, i skogslandet är få, men beror kanske på att få rapporterat där. Den är vanlig på byggnader, både på utsidan och inuti svalare delar. Tittar man i fönsterkarmar på utsidan hittar man ofta dess nät. Den är tåligare än de flesta spindlar och kan klara sig länge i torra och uppvärmda utrymmen, på ställen där de flesta andra spindlar inte klarar sig. I källare, garage, stall och uthus är den vanlig. Den finns även utomhus, även i tämligen kyligt klimat. Kyla tål den bra. Särskilt ofta hittar man den under bark, men också under stenar i murar, i lådor, i kaninhålor och andra mörka ställen. I större delen av sitt utbredningsområde är fettspindeln vanlig och den anses inte hotad någonstans. Kroppslängden är 4,5-7 mm hos honan och 4-5,5 mm hos hanen. Kroppen och särskilt den stora bakkroppen är glansig vilket säkert gett upphov till dess svenska namn. På tyska kallas den Fettspinne, på engelska Rabbit Hutch Spider (eller ibland det mindre bra namnet false widow på grund av ett avlägset släktskap med svarta änkan och andra arter i släktet Latrodectus). Framkroppens grundfärg är brun till brunsvart. Bakkroppen är brun, med mörkare brun färg mot kanten. Ofta finns en ljusare small mittrand och ett brett ljust band framtill på bakkroppen. På bakkroppen syns några stycken mörka punkter. De är muskelfästen. Av dessa såg Linné bara de två största och gav därför arten artepitetet bipunctata. Benen är rödbruna med mörkare ringar. Fettspindeln, liksom andra klotspindlar, bygger ett tredimensionellt nät. Oftast är nätet byggt i ett hörn. Från ett mindre tydligt mer eller mindre hängande horisontellt nät utgår vertikala trådar nedåt och uppåt, och några trådar som går ut från den glesa matten. Fångsttrådarna är de som hänger rakt nedåt. Dessa sitter fast mot underlaget och har längst ned limdroppar som bytesdjuren fastnar i. Limdroppar saknas hos de andra trådarna i nätet. När en myra, någon annan insekt eller annat litet småkryp fastnar i en eller flera trådar med limdroppar så kommer fettspindeln snabbt fram från sitt gömsle och biter bytet och sprutar in sitt gift. Fettspindlar väljer om det går att bo i springor i närheten av ett ställe som är lämpligt för den att göra sitt nät. Nätet är normalt anlagt så att inte så mycket regn faller på den, även utomhus gärna på ett torrt ställe. Fettspindeln kan inte bara fånga insekter mindre än den själv är utan även byten som är betydligt större. Den fångar inte bara lättfångade byten utan även besvärliga byten som kan försvara sig själva. Myror och andra spindlar fastnar ofta i dess nät och blir byten. Ungar och vuxna honor av fettspindeln finner man året runt. Hanar brukar man dock mest finna i juni-oktober, vilket också är den huvudsakliga parningssäsongen. Även på våren finns hanar och kan parning ske. Hanarna uppvaktar honorna genom att göra ljud med hjälp av ett antal taggar som sitter som en hästsko framtill på bakkroppen mot två räfflade cirklar baktill på framkroppen. Ljudet är fullt hörbart för andra fettspindlar. Det lär inte vara hörbart för oss, även om en del människor påstår att de har hört det. Det har beskrivits som ett klickande ljud. Ljudfrekvensen är variabel, men ligger nära 1000 Hz. Med dessa ljud lockar hanen fram honan från sitt gömsle. Han kan spela i timmar, vanligt är i hela 6-8 timmar, innan han lyckats locka fram honan till parning. Vid parningen sitter de vända mot varandra i en vinkel och med buksidan uppåt. Hanen för in sitt ena parningsorgan, sin ena pedipalp, i honans epigyn. Parningen kan pågå i någon timma. Därefter bryter han, lämnar henne, spelar ett tag och parar sig igen med den andra pedipalpen. Efter parningen lämnar hanen honan. Honan visar ingen aggressivitet mot hanen utan låter honom avlägsna sig. Honan lägger efter en tid 100-150 ljusröda ägg i en gulvit äggkokong. Den hängs upp av honan i nätet i närheten av där hon brukar vara. Fettspindeln, Steatoda bipunctata, kan möjligen blandas ihop med andra arter i släktet. Alla de övriga arterna i släktet Steatoda är mer sällsynta i Sverige. Den ljusare Steatoda castanea, kastanjespindeln, finns sällsynt i de östra delarna av Sverige. Den lever i liknande miljöer men kräver kraftigare uppvärmning och hittas på ställen som blir ordentligt uppvärmda av solen. Längre österut blir den vanligare. Den större och mörkare Steatoda grossa, husvaxspindeln, är däremot västlig och hittas ibland i byggnader på Västkusten. Steatoda albomaculata, fläckvaxspindeln, är vackert mönstrad med ljusa fläckar på bakkroppen. Den hittar man utomhus på sandiga eller steniga, torra och öppna marker som har fläckar utan vegetation. Den vackra och förhållandevis stora mediterreana arten Steatoda paykulliana kommer ibland in i landet med frukt och annat, och hittas då oftast bland frukt i livsmedelsbutiker. Den kan inte överleva i Sverige. Av den i Mellaneuropa inte helt ovanliga inomhusarten Steatoda triangulosa finns i Sverige bara ett tillfälligt fynd från Palmhuset i Göteborg. Det är en art som vi kan förvänta oss kommer att invandra till Sverige. Fettspindeln är inte giftig för människan även om de är släkt med svarta änkan, medelhavsänkan och andra klotspindlar i släktet Latrodectus. Tyvärr tror ibland en del människor, både i Sverige och i andra länder, att de hittat en ”änka” av släktet Latrodectus när de hittat en fettspindel. Varför valdes fettspindeln till årets europeiska spindel? Den valdes därför att den är en art som många träffar på då den är vanlig inomhus och på utsidan av fönster. Den är också en art som man ganska lätt lär sig känna igen. Den har också flera intressanta beteenden som hanarnas uppvaktningsspelande och fångstnäten. Trots att fettspindeln är relativt väl undersökt finns mer att lära än vad vi vet om dess liv och beteenden. Genom att välja Årets spindel så hoppas vi på att få positiv uppmärksamhet för en grupp som inte är så populär hos alla. Vi hoppas också att få ny information om fettspindeln, bl.a. om dess utbredning, men bl.a. också om beteenden och bytesval. Rapportera gärna in fynd på Artportalen (www.artportalen.se). Årets europeiska spindel väljs ut av 83 araknologer från 26 europeiska länder. Detta koordineras av Wiens Naturhistoriska museum tillsammans med Arachnologischen Gesellschaft (AraGes) och European Society of Arachnology (ESA). Christoph Hörweg & Lars J. Jonsson  

Pajek leta 2018

Dvopikčasti krogličar – Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758) Dvopikčasti krogličar Steatoda bipunctata (Linnaeus, 1758) pripada družini krogličarjev (Theridiidae). Po svetu poznamo 2.487 vrst pajkov, ki pripadajo tej družini, od tega jih 228 živi v Evropi. Rodu Steatoda v Evropi pripada 13 vrst. Dvopikčastega krogličarja najdemo v vsem državah Evrope. Pojavlja se predvsem v nižinskih predelih in nižjem hribovju do pribl. 800 m n. v. Izjemoma se pojavlja tudi v visokogorju, kjer znana najdišča v Alpah segajo vse do 2000 m n. v. To vrsto pogosto opazimo v ali ob človeških prebivališčih, kjer za gradnjo mrež uporabi npr. okenske police in ograje, kot nezahtevna vrsta pa preživi tudi v precej suhih sobah. V angleščini vrsto imenujejo »rabbit hutch spider« saj tam zajčniki predstavljajo pogost habitat. V naravi jo najdemo v grmovju, pod drevesnim lubjem, v razpokah skal in pod kamenjem. Mestoma je vrsta zelo pogosta in ne velja za ogroženo. Telesna dolžina pri samicah znaša 4,5-7 mm, pri samcih pa 4-5,5 mm. Celo telo, predvsem to velja za sploščen zadek, izgleda oljnato svetleče. V nemščini vrsto zato imenujejo »oljnati pajek« (nem. »Fettspinne«). Osnovna barva glavoprsja je temno rjava do črna, zadek je svetlo rjave barve, ki ob robovih prehaja v temno rjavo do črno. Vzdolž zadka po sredini poteka bolj ali manj nejasna svetla črta, prečno po sprednjem delu zadka pa svetel pas. Na zadku običajno opazimo štiri temne pike – to so točke, kamor se na notranji strani telesa pripenjajo mišice. Noge so rdeče rjave s temnejšimi obročki. Dvopikčasti pajek gradi tridimenzionalne mreže z bolj ali manj gosto vodoravno ploskvijo, iz katere se v vse smeri raztezajo posamezne niti. Lovilne niti so usmerjene navpično navzdol in so pri tleh opremljene z lepilom. Hodeč plen se ob stiku z lepljivo nitjo nanjo zalepi, nit se ob tem odtrga od tal, plen pa obvisi v zraku, medtem ko pajek hiti ponj. Dvopikčasti pajek v glavnem lovi žuželke, včasih pa tudi druge pajke, npr. hišne pajke rodu Tegenaria. Samice dvopikčastega pajka najdemo tekom celega leta, samce pa v paritveni sezoni med junijem in oktobrom. Med parjenjem samec oddaja cvrčanju podobne zvoke, s katerimi samico zvabi iz zatočišča. Te zvoke ustvari z drgnjenjem ostrega roba na zadku ob listast »stridulacijski organ« na glavoprsju. Samica zgradi bel kokon, ki vsebuje 50-100 roza obarvanih jajc, in ga obesi v sredo tridimenzionalne mreže. Zakaj smo vrsto Steatoda bipunctata izbrali za evropskega pajka leta? Na eni strani zato, ker gre za pogosto vrsto, ki jo pogosto opazimo v človeških bivališčih in je hkrati zlahka prepoznavna. Po drugi strani zato, ker je predstavnik krogličarjev, zanimive skupine pajkov, ki ji pripadajo tudi črne vdove. Cvrčanju podobni svatbeni napevi so prav tako posebnost te vrste. Z izbiro pajka leta upamo na večjo prepoznavnost in razumevanje sicer v javnosti manj priljubljene skupine živali, hkrati pa si želimo novih podatkov o trenutni razširjenosti vrste. V tem kontekstu vam želimo, da uživate v izborih pajka leta in nam pomagate z lokalnimi najdbami in fotografijami. Evropskega pajka leta izbira 83 arahnologov iz 26 evropskih držav. Izbor koordinirajo Prirodoslovni muzej na Dunaju, nemško arahnološko društvo »Arachnologische Gesellschaft« in evropsko arahnološko društvo »the European Society of Arachnology«. Christoph Hörweg & Matjaž Gregorič