Årets spindel 2021
Skogskaparspindel – Ero furcata (Villers 1789)
Information
Skogskaparspindeln, Ero furcata (Villers, 1789), tillhör spindelfamiljen kaparspindlar (Mimetidae). Av kaparspindlar är 154 arter beskrivna. I Europa är 10 av dessa funna, nio av dem tillhör släktet Ero. Förutom skogskardarspindeln finns sumpkaparspindeln, Ero cambridgei Kulczynski, i Sverige. Ytterligare två arter är på spridning norrut och kan förväntas att snart komma till Sverige snart, nämligen Ero aphana (Walckenaer, 1802) och E. tuberculata (De Geer, 1778), som båda närmast är funna på några ställen i Danmark. Kanske finns de redan i sydligaste Sverige. De övriga arterna finns längre söderut, vid Medelhavet.
De fyra arterna av kaparspindlar som finns i Central- och Västeuropa kan delas upp i två grupper med två arter vardera genom att räkna antalet pucklar på bakkroppen. De i Sverige funna två arterna har två små pucklar, medan de två som bara finns lite längre söderut har fyra pucklar varav det ena paret är större.
Hos honan av skogskaparspindeln är kroppslängden normalt 3-4 mm, hos hanen 2,5-3,0 mm. Framkroppen är ljusbrun och har en karakteristisk svart teckning (se bilden). Bakkroppen är kort och förvånansvärt hög, sfärisk välvd. Den är ljusbrun till gulaktig med mörka fläckar och två trubbiga pucklar i främre delen. Benen är ganska korta och de två främre benparen är längre än de bakre. Sumpkardarspindeln är mycket lik men något mindre, honan oftast 2,5-3,5 mm, hanen ca 2,5 mm. Båda arterna är variabla i färg och mönster och därmed svåra att skilja. Säkrast skiljs de närstående arterna på parningsorganen. För att skilja våra två arter brukar mönstret på framkroppens bröstplåt (sternum) kunna skilja dem åt. Detta mönster varierar mellan olika individer, men har också vissa artskillnader. Hos sumpkardarspindeln är sternum mörk med ett ljust avlångt band som är vidgat framåt, hos skogskardarspindeln finns förutom detta också några ljusa bandstrålar som går snett utåt baktill på sternum.
Vanligast av kaparspindlarna är skogskardarspindeln, Ero furcata. Den finns i Europa och norra Asien. I Sverige är den vanlig norrut till Dalälven och en bit upp längs norrlandskusten. Enstaka fynd finns också i det inre och längre norrut i Norrland. Sumpkardarspindeln, Ero cambridgei, har i stort sett samma utbredning i Sverige och i resten av Europa och Asien. Den är inte lika vanlig i större delen av sitt utbredningsområde, men är den vanligare längst i väster som i Storbritannien. Skogskaparspindeln hittar man i skogar, både löv- och barrskogar, i skogsbryn och i öppnare miljöer; ofta där solen värmer upp. Där påträffas den ofta i förna och mossa på marken, och också på gräs och örter, under löv på grenar och ibland på trädstammar. I dessa miljöer är den vanlig, påträffas ibland i andra miljöer, men ses inte så ofta då den lever ett undanskymt liv. Sumpkaparspindeln finns i fuktigare och mer öppna miljöer som kärr, mossar och andra våtmarker, men kan även påträffas på torrare ställen, särskilt om luftfuktigheten är hög. Det går bra för båda arterna och de är varken hotade eller rödlistade. Dessa kaparspindlar kan hittas året runt.
Ero aphana, den fyrpucklade kaparspindeln, lever på solvarma platser, även i samhällen, och är aktiv från april till september. Ero tuberculata, den större kaparspindeln, som också har fyra pucklar. Denna sällsynta art kan också hittas på solvarma ställen, men senare på året, under sensommar och höst.
Kaparspindlarna fångar som byten enbart nätbyggande spindlar. De bygger inget eget nät, trots att de är nära besläktade med de spindelfamiljer som bygger nät. På kvällen eller natten besöker de nät av klotspindlar, käkspindlar eller i vissa fall andra nätbyggande spindlar, där de fejkar att de är ett bytesdjur som har fastnat i nätet eller är en intresserad hane som uppvaktar en hona genom att dra i fångstrådarna. Nätägaren, som lockas av detta, grips med de långa taggförsedda frambenen, blir biten i ett ben, förlamas och sugs ut av kaparspindeln.
Under dagen sitter den lilla skogskaparspindeln, ofta med benen indragna, väl dold under löv och grenar, eller på marken. Den är därför inte lätt att upptäcka. Däremot är den karakteristiska kokongen, som tillverkas i slutet av sommaren, lättare att hitta. Kokongen är svagt droppformad, runt 4 mm i diameter. Den består av flera lager av olika spindelsilke: längst in, närmast de fåtaliga äggen, som oftast är endast 5-8 stycken, ett vitt tunt lager av fint silke, utanpå detta ett mellanlager av grovt, fast silke, placerat tätt över det inre lagret, och ytterst ett tjusigt skyddsskikt av böjda, glesa trådar. Kokongen är vanligtvis fäst med en ca 15 mm lång, styv tråd under ett utsprång, löv eller grenar. Denna anordning kan ses som ett skydd mot äggpredatorer, men hindrar inte parasitisering av parasitsteklar, som kan angripa äggen och förstöra dem i upp till 40% av kokongerna. De unga spindlarna kläcks efter vinterdvala och blir vuxna under senvåren och bygger sedan sina egna kokonger, vars nykläckta ungar sin tur kommer att lämna nästa vår.
Varför röstades skogskaparspindeln fram till Årets europeiska spindel?
Som ett “rovdjur bland rovdjuren” har kaparspindlarna utvecklat en udda och anmärkningsvärd födostrategi. Också den säregna och karakteristiska kokongen visar på en mångsidig användning av spindelsilke och effektiv produktion och bearbetning. Så det är egentligen ingen överraskning att en representant för denna spindelfamilj har blivit utsedd till ”Årets europeiska spindel” (the European Spider of the Year).
Valet av årets spindel är för att sätta en mindre populär djurgrupp i rätt ljus, och samtidigt ett sätt att uppmuntra till att hitta, fotografera, rapportera och att öka kunskapen om kaparspindlarna.
“Årets europeiska spindel” valdes av 84 araknologer från 27 olika europeiska länder. Samordningen av valet sker på Naturhistoriska museet i Wien, i samarbete med Arachnological Society (AraGes) och European Society of Arachnology (ESA).
Christoph Hörweg & Lars J. Jonsson
