Årets spindel 2019
Stackmyrehoppspindeln – Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778)
Den myrliknande hoppspindeln Myrmarachne formicaria (De Geer, 1778) tillhör spindelfamiljen hoppspindlar (Salticidae). Det finns 6 089 olika arter av hoppspindlar. Av dessa finns 345 i Europe. I släktet Myrmarachne finns tre arter i Europe, varav endast en i Mellan- och Nordeuropa.
Stackmyrehoppspindeln Myrmarachne formicaria har en vid utbredning. Den finns ursprungligt i större delen av Europa, österut till Ostasien och den är på senare tid inkommen till USA. I Sverige är den nästan helt begränsad till de delar av östra Sverige som har kustnära berghällar som blir kraftigt uppvärmda, norrut till Norrland. I Mellaneuropa finns den på låglandet och kullar upp till 800 meter över havet. Den föredrar kraftigt uppvärmda marker. Spindeln är söderut funnen i många olika miljöer som torr gräsmark och varma trädgårdar, men kan också hittas i fuktiga eller våta lokaler som fuktängar och vassbälten. Där den finns kan den vara vanlig. Dess populationer är stabila och den är inte hotad.
De flesta hoppspindlar har korta, kompakta kroppar, men stackmyrehoppspindeln har en långsmal och elegant kropp som liknar en stackmyra. Längden på kroppen är 5-6,5 mm. Grundfärgen hos framkroppen är på bröstdelen orangebrun och med huvudet mörkare. Den ovalt avlånga bakkroppen är gul-orange, med svart färg på den bakre tredjedelen. Bakkroppen sitter ihop med framkroppen med en smal midja, som liknar midjan hos en myra. Benen är gula till orange och med svarta markeringar samt längsgående strimmor på sidorna. Första benparet är bandat och har mycket mörka och något förtjockade metatarser (segmentet närmast fötterna) som liknar en myras antenner. Även de bakre ögonparet är förhållandevis stora och påminner i storlek och position ögonen hos myror.
Honor har normalt stora käkar, liknande de hos andra hoppspindlar, men de hos hanarna är stora, platta och avlånga, och sticker mer eller mindre rakt ut. Könen är därmed lätta att skilja från varandra. Vid parning visar hanarna upp sina massiva käkar för honorna. Hanarna använder dessa enorma käkar i rituella kamper där två hanar står mitt emot varandra och hotar rivalen med vitt öppnade käkar.
Precis som alla andra hoppspindlar gör inte stackmyrehoppspindeln något fångstnät. De sitter på lur eller smyger mot och hoppar till slut på sina byten. Arten lever oftast på marken eller bland gamla löv, inte sällan nära myror som den liknar, som ettermyror Myrmica och stackmyror av släktet Formica.
Myrmarachne formicaria är spindeln som ser ut som, går och rör sig som en stackmyra. Arten imiterar stackmyror i utseendet och rörelser, men det gör de inte för att äta av dem. Spindeln jagar insekter som flugor och myggor, men även växtsugare som bladlöss. Fördelen för spindeln med likheten är att den gynnas då myror har relativt få fiender. Att likna en myra kan vara fördelaktigt då myror är dåliga bytesdjur. De är besvärliga, kan bitas, sticka, spruta myrsyra och ofta är de många tillsammans. Ser man en är där ofta fler i närheten som kan hjälpa den. Alltså är stackmyrespindeln mindre ofta attackerad av parasit- eller vägsteklar och av fåglar. Arten är därmed ett bra exempel på skyddande likhet, s.k. Bates mimikry, där en ofarlig art imiterar en som är duktig på att försvara sig.
Hoppspindlar brukar gärna hoppa och hoppa långt, därav deras namn. Stackmyrehoppspindeln tillhör de få undantagen. Den springer omkring utan att hoppa. Stackmyrehoppspindeln härmar myrors rörelser, i första hand hur de går. Istället för det mer hoppspindeltypiska abrupta hoppandet så rör spindeln sig i korta snabba ruscher och med våglika benrörelser, liknande dem en myra som följer ett feromonpudrat myrspår. Den ser ut att springa på sex ben och att ha frambenen upplyfta så att de liknar antenner. Så har det också beskrivits i litteratur ett antal gånger. Nyligen spelades deras springande in med en kamera som tar en massa bilder per sekund. De visade sig då att frambenen liksom de andra benen används när de springer, men att de hålls upp vid korta stopp under springandet. Detta gör att de ser ut som om spindeln har antenner och inte använder frambenen. Det lurar nog inte bara människor utan även fåglar och andra möjliga predatorer. Tack vare de särskilda rörelser som spindeln gör med benen så döljs de kraftiga mittersta främre ögonen effektivt.
Några andra spindlar liknar också myror mycket. En del är t.o.m. svåra att skilja från myror. De ser ut som myror och rör sig som myror. I alla fall för oss människor. Till dessa hör några hoppspindlar och plattbukspindlar. I landet har vi ytterligare tre hoppspindlar som är extra myrlika de något mindre, 3-4 mm långa, smalmyrespindeln Synageles venator och torvmyrespindeln S. hilarulus. Vi har också ett släkte av plattbukspindlar, släktet Micaria med tio arter i Sverige och fläckig flinkspindel Phrurolithus festivus som lätt förväxlas med myror. En hel del andra spindlar som tillhör andra spindelfamiljer liknar myror men i mindre grad.
Vad gjorde att stackmyrehoppspindeln valdes till årets spindel? Huvudskälet är förstås dess skyddande likhet med en myra, både till utseende, beteende och rörelsemönster. Det är ett underbart sätt att undvika predation.
Genom att välja Årets spindel så hoppas vi på att få positiv uppmärksamhet för en grupp som inte är så populär hos alla. Vi hoppas också att få ny information om spindeln, som dess utbredning, men också om beteenden, bytesval m.m. Rapportera gärna in fynd på Artportalen (www.artportalen.se).
Årets europeiska spindel väljs ut av 83 araknologer från 26 europeiska länder. Detta koordineras av Wiens Naturhistoriska museum tillsammans med Arachnologischen Gesellschaft (AraGes) och European Society of Arachnology (ESA).
Christoph Hörweg & Lars J. Jonsson
