Årets europeiska spindel 2014
Ängsbaldakinspindel – Linyphia triangularis (Clerck 1757)
Ängsbaldakinspindeln Linyphia triangularis tillhör familjen mattvävare, Linyphiidae. Arten beskrevs 1757 av Carl Clerck. Näst efter hoppspindlarna är mattvävarna den artrikaste spindelfamiljen. Det är beskrivet 4 461 arter mattvävare. I Europa känner man idag till 1 248 arter, i Sverige 300 arter.
Mattvävare bygger ett karakteristisk mattformat nät, därav deras svenska namn. Ängsbaldakinspindeln är ingen stor spindel, med en kroppslängd på 4,5-7 mm, men betydligt större än de flesta andra mattvävare. Den har också tydliga mönster på bakkroppen vilket de flesta mattvävare saknar. På den bruna framkroppen finns ett mörkt framåt gaffeldelat längsband som gör den lätt att skilja från närstående arter. Linyphia triangularis är den mattvävare som man oftast ser.
Arten finns i större delen av de tempererade delarna av Europa och norra Asien. Den är känd från alla europeiska länder utom Island och lever både i låglänta områden och högt uppe i bergsområden. Arten finns i större delen av Sverige, men saknas i nordligaste Norrland och i fjällen. Den är en vanlig art som inte är det minsta hotad.
Ängsbaldakinspindeln lever inte bara på ängar utan är ofta ännu vanligare i skogsbryn, glesa skogar och i unga trädplanteringar med en undervegetation av gräs och örter. Den lever en bit upp i vegetationen, i fält- och buskskikten. På marken är den sällan. Man hittar den ofta även i fuktiga skogar, i parker och trädgårdar.
Det mattformade nätet spinner ängsbaldakinspindeln i ris, grästuvor, småbuskar eller liknande. Liksom hos de flesta mattvävare består nätet av en horisontell matta med ovan ett glesa vertikala och till synes slumpmässigt anordnade fästtrådar från mattan mot underlaget. Ovanpå mattan finns också ett par dm långa, glest liggande trådar som går uppåt och är fästade på vegetation ovanför mattan. Flygande insekter som flyger emot dessa trådar faller ofta och hamnar då på mattans ovansida. Där blir de attackerade av spindeln som hänger på mattans undersida. Spindeln springer på undersidan mot bytet (som är på ovansidan), biter igenom mattan och sprutar sitt gift in i bytet. De flesta bytena består av små insekter som myggor, småflugor och skalbaggar.
Honorna är för det mesta något större än hanarna. Framkroppen är ljusbrun med mörkare kanter och ett mörkt mittband som delar sig i två framåt som hos en stämgaffel. Bakkroppen har en ljus, nästan vit grundfärg. På ovansidan finns ett brett, flikigt och bladliknande brunt band. Detta band kan liknas vid ett antal trianglar som överlappar varandra. Det är dessa som gett arten dess artepitet triangularis. På bakkroppens sidor finns bruna fläckar och längsband. Bakkroppens undersida är mörkbrun-svart. Benfärgen är ljusare brun med en grönaktig ton. Hanarna är mörkare och smalare, särskilt bakkroppen samt har längre ben.
Vuxen blir ängsbaldakinspindeln i augusti. Man kan sedan hitta vuxna honor in i oktober och t.o.m. enstaka i början av november. Hanarna blir vuxna tidigare men lever inte lika länge. Parningsbiologin är extra intressant. Parningen sker framför allt i september. Hanen har då tagit sig till honans nät. Honorna attraherar hanarna med sin doft (med sexaualhormoner). Vid parningen sitter bägge i nätet med ansiktena mot varandra, hanens sticker in sina pedipalper, ett i taget, i honans parningsorgan på bakkroppens undersida. Hanarna vaktar sedan en tid honorna som de har parat sig med från andra hanar under. Förutom att skydda honorna så innebär det att hanen försäkrar sig att avkomman är hans. Honan tillverkar en äggkokong innan hon dör. I denna övervintrar spindelungarna som nykläckta. Men allt är långtifrån känt om denna intressanta spindelart.
Det finns en art som är mycket lik ängsbaldakinspindeln och som också är nära släkt, nämligen den sällsynta stenbalakinspindeln, Linyphia tenuipalpis. Individer hos denna mer värmeälskande art är något mindre. Man hittar arten bl.a. bland stenar i rasbranter och stenskravel, samt på solvarma ljunghedar, oftast nära vatten. Den är hittills bara funnen i sydöstra Götaland i Sverige, Skåne, Blekinge, Småland och Öland. Individer av stenbaldakinspindeln blir vuxna tidigare än av ängsbaldakinspindeln, redan från slutet av juni. Säkert går de bara att skilja från varandra genom att jämföra parningsorganen i mikroskop.
Att ängsbaldakinspindeln Linyphia triangularis blev årets europeiska spindel var inte någon överraskning då den både är vanlig i nästan hela Europa, men också en spindel med ett vackert spindelnät som man lägger märke till. De daggfyllda näten är lätta att se under morgnar på sensommaren och den tidiga hösten. Ta då en närmare titt för där kan ni hitta spindeln hängande upp och ned på nätmattans undersida, där hon väntar på att ett byte ska ramla ned. Kanske kan ni hitta nät med ett par och fundera över deras intressanta parspel.
Christoph Hörweg och Lars J. Jonsson
Kontakt Sverige
Lars J. Jonsson, Högskolan Kristianstad, Sektionen för Lärande och miljö, 291 88 Kristianstad
lars.jonsson(a)hkr.se
