Årets europeiska spindel 2013
Tapetserarspindeln – Atypus affinis Eichwald, 1830
Tapetserarspindeln är det närmaste en fågelspindel som finns i den svenska naturen. De tillhör båda samma underordning av spindlar – Mygalomorphae. Tapetserarspindlarna tillhör familjen pungnätspindlar (Atypidae) som det finns tre arter av i Europa, förutom Atypus affinis också A. piceus och A. muralis. I hela världen finns 49 arter av dessa. En av arterna når norrut till sydligaste Sverige. Det är tapetserarspindeln vars vetenskapliga namn är Atypus affinis. Den äldsta beskrivningen av arten är av Eichwald 1830. Den är den vanligaste av arterna i Västeuropa, känd från Portugal i söder, Ukraina i öster, norrut till Skottland, Danmark och till Skåne och Blekinge i sydligaste Sverige. I Skåne är den funnen på Kullaberg, i Skäralid och på Stenshuvud, i Blekinge i Karlskrona.
Tapetserarspindlarna känns igen på att deras framåtriktade giftkäkar som är parallella med varandra och som är stora och kraftiga. Ögonen är grupperade i en liten kompakt grupp på en liten kulle i mitten framtill på huvudet.
Tapetserarspindeln är sällsynt och känslig för förändringar i dess miljö. Därför finns på den svenska rödlistan som starkt hotad (EN). Den är också rödlistad i många av de andra länder som den finns i.
Tapetserarspindeln finns bara i solvarma områden med relativt torrt underlag. På de svenska lokalerna är den funnen i syd- eller sydvästvända bergbranter med vittringsjord. Söderut är den också ofta funnen i sandig jord. Där finns den alltid på solvarma men ändå skuggade ställen, under träd, buskar, ris som ljungtuvor eller t.o.m. under grästuvor eller stenar. Helt blottad jord skyr den. Tapetserarspindeln lever nära havet, sjöar eller vattendrag. Högt upp i berg brukar man inte hitta den.
Kroppslängden är 10-15 mm hos honorna och 7-10 mm hos hanarna. Då är inte de flera mm långa käkarna inräknade. Honorna är bruna, hanarna mörka, nästan svarta. Unga individer är ljusare än de vuxna. Tapetserarspindeln har en tjock kitinhinna på framkroppen och benen som gör att de ser lite plastiga ut. De ovanligt långa bakre spinnvårtorna är tredelade vilket skiljer den för de två andra europeiska arterna.
Det märkligaste med tapetserarspindlarna är deras levnadssätt då de nästan hela livet lever i egenhändigt tillverkade silkesrör. Dessa rör går ned i jorden 10-30 cm, ibland t.o.m. ännu längre. Rören går också upp några cm, upp till över 10 cm, ovan jord där de finns gömda i vegetationen, i en ljungtuva, en grästuva, mossa eller liknande. Rören är hos vuxna tapetserarspindlar en dryg cm breda. Silket i rören liknar en strumpa och är på utsidan belagt med jord som kamoflerar. Långa tider sitter de i sitt rör närmast den utanpå jorden liggande delen. När en fluga eller annat litet djur rör sig på röret hugger tapetserarspindeln igenom röret och in i bytet. Bytet dras in i röret och sugs ut av spindeln. Tapetserarspindeln lagar därefter sitt rör så att de kan användas fler gånger. De fångar alla möjliga småkryp som skalbaggar, flugor, myror, gråsuggor och mångfotingar.
Tapetserarspindeln kan för att vara spindel bli riktigt gammal. Först efter 4 år blir de könsmogna. Uppskattningar av hur gamla honorna kan bli varierar mellan 7 och 10 år. Hanarna lever kortare, 4 år.
Parningssäsongen är från slutet av augusti fram till oktober-november. Då går hanarna ut från sitt borör och letar efter honor. Några få hanar brukar också kunna vara ute på våren. Hos den närbesläktade tapetserarspindeln Atypus piceus däremot brukar hanarna vandra omkring på senvåren till högsommaren.
När hanarna av tapetserarspindeln hittar en vuxen honas borör, stannar de och börjar trumma på honans borör med vibrerande palper och ben. När hanen hållit på ett tag med pauser så öppnar han honans borör och kliver in i röret. Där stannar han sen tills han dör nästa år. Honan lägger ett hundratal ägg i en något utvidgad del av boröret och blir ensam kvar med nykläckta ungar. Den därpå följande våren, oftast i mars, lämnar ungarna honans borör för att starta sina egna liv. De kan då flyga iväg en bit med hjälp av spinntrådar. Honan kan den följande hösten åter para sig och få nya ungar.
Om man är på rätt ställe, nämligen där tapetserarspindeln finns, så kan man ha turen att hitta deras borör. Ännu större tur kan man ha på sensommaren eller hösten då man kan få syn på en hane som är ute och letar efter honor.
Christoph Hörweg & Lars J. Jonsson
Kontakt Sverige
Lars J. Jonsson, Högskolan Kristianstad, 291 88 Kristianstad
lars.jonsson(a)hkr.se
